Från arkivet
September. Det är lite känsligt för mig. Jag blickade tillbaka i arkivet lite igår. Den 13:e september förra året satte jag foten på ätstörningsenheten för första gången. Inte trodde jag att jag var direkt sjuk, behövde bara lite hjälp med maten, förstå hur mycket jag måste äta och att jag kanske inte borde springa två mil om dagen oavsett väder eller mående. Såhär hålögd och trött såg jag ut i väntrummet
Jag minns att det fortfarande var varmt, men jag hade tagit fram vinterhalsduken, för jag frös fast det fortfarande var sensommarvärme utomhus. Jag frös alltid. Mötet med min behandlare gick bra, men läkaren var rädd för att min puls var så låg att det fanns risk att jag skulle ramla ihop när som helst. Jag minns att det svartnade framför ögonen varje gång jag var tvungen att uppbringa så mycket energi som behövdes för att resa mig. Jag blev kvar på sjukhuset fem timmar den dagen, de vägrade släppa iväg mig innan jag gjort ett EKG på hjärtat.
Det är trist att blicka tillbaka och se vad tusan jag gjort med mig själv, men det är också viktigt att inte glömma de misstag och snedsteg jag gjort. Idag är allting annorlunda, så otroligt mycket bättre. Den största och viktigaste skillnaden är att jag är lycklig.