Acceptera sig själv
God morgon i stugorna! Oj oj, kanske ni tänker, här är en avklädd bild på en tjej som försöker skryta om sin mage. Så är inte fallet riktigt. Ända sedan jag var i mina tidigare tonår har jag kännt mig obekväm i min egen kropp. Jag tänkte att allt skulle bli bättre när jag hade gått ner fyrtio kilo och blev smal. Blev det lösningen på alla mina problem? Knappast. Jag mådde sämre än någonsin när inga kläder satt snyggt, rumpan försvann och jag tynade bort var inte livet särskilt roligt längre. Jag har riktigt obehagliga bilder från min lägsta vikt, men det är ingenting jag vill dela med mig av, det gör ingen lycklig att gräva i. Men i alla fall. I morse gick jag upp ur sängen, gick förbi spegeln och tänkte att "Fan, Connie, du är skitsnygg!". Jag var tvungen att knäppa en bild för att fånga den där känslan. Varför måste jag jämföra mig med alla andra? Varför kan jag ALDRIG vara nöjd där jag är? Det är alltid någonting som måste åtgärdagst. Först skulle jag gå ner i vikt, sen skulle jag gå upp i vikt, nu försöker jag bygga muskler och bli stark. Men varför glömmer jag bort nuet hela tiden? Jag är ju här NU, jag ser ut såhär NU och det är ivktigt att inte glömma bort det, jag är här nu och resan mot förbättring är ju egentligen bara en illusion. Livet är fyllda av massa nu efter varandra och jag vill börja må bra där jag är, inte må bra när jag kommer fram (för det kommer jag ju aldrig någonsin att göra).
Oj, vad filosofiskt det blev nu såhär en fredagsmorgon. Men jag hoppas att budskapet når er. Slås inte ner och kämpa för orealistiska ideal och mål, stanna upp, bli vän med din egen spegelbild och bara acceptera den du är, alla andra runt dig gillar dig ju uppenbarligen. Då är det lite elakt att inte se det de ser, försök.