Blod
Igår hände någonting fantastiskt! När jag stod i badrummet och sminkade mig innan jag skulle ut och träffa några vänner på stan kände jag plötsligt att något inte stod rätt till. När jag sedan skulle kissa förstod jag varför. Blod. Mens.
Jag har inte haft mens på över två år. Inte en droppe. Först trodde jag att det var minipillrenas fel, men det var ju också det faktum att jag svalt mig själv så hårt att kroppen stängde av alla andra funktioner. Jag frös, kunde inte tänka, och hade ingen mens. Anorektiskt.
Nu när min vikt legat på normalt i nästan ett år har jag liksom bara väntat på att det ska komma. Det ultimata tecknet på att kroppen mår bra igen. Igår kom kvittot och jag var så glad, så lycklig!!
Detta euforiska tillstånd varade i ungefär en timme, tills menverken kom ikapp och jag insåg varför det är rätt skönt att slippa. Men ändå! Kroppen mår bra, precis som jag, och i morgon ska jag träffa dietisten och jävlar vad jag ska skryta, ÄNTLIGEN!
skriven
Åh som jag känner igen den euforin! Jag hade inte mens på fyra år och trodde aldrig att den skulle komma tillbaka. Så hemskt att inse att en skulle kunna bli steril till följd av att en misshandlat sin egen kropp. Men nej då till slut kommer den, som ett tacksamhetskvitto för att kroppen äntligen blivit vårdad som den förtjänar!
Jag känner numera vördnad och tacksamhet gentemot min kropp varje gång jag har mens, för tänk vilka fantastiska kroppar vi har! Jag köper med glädje tamponger och plockar synligt med dem i väskan, beklagar mig högt över magont och känner mig äntligen som en del av gemenskapen med alla mensande medsystrar här i världen! För mens alltså, vilken grej!